Vi är alla bulimiker. Det finns nog inte många som har ett normalt förhållande till mat,  alla är psykiskt sjuka på ett eller annat sätt. Kör ner anti-depressiva i halsen på'na, vi behandlar symptomen istället för att ta tag i själva orsaken för det kräver för mycket tid och resurser, tid som tar slut och resurser som inte finns. Psykvården i Sverige är ett skämt.

Ni säger alla att BUP suger, men låt mig se det med egna ögon och lära av mina egna misstag, snälla? Jag är så trött på att allting idag går ut på att skydda och förebygga. Verkligheten förvrängs och förskönas för barnen för att de inte ska få mardrömmar, men vem tröstar 12-åringen som gråtandes vaknar upp mitt i natten för att han eller hon dagen innan fått en skymt av verkligheten? Den skiljer sig så mycket från den verklighet som målas upp av vuxna, och det gör så ont när den vackra fasaden krossas av samhällets brister. Jag har fortfarande svårt att acceptera att mina föräldrar bara är människor, att de inte är odödliga och perfekta. De var mina hjältar, precis som de flesta föräldrar någon gång är sina barns hjältar, men det gick sönder. Jag minns inte när, eller hur, jag minns bara att det gjorde ont, och att det nu är så fruktansvärt trasigt.