Jag älskar Sverige. Oj vad jag älskar Sverige! 2-0 mot Grekland, jag trodde inte på de som tippade att Sverige skulle vinna, oavgjort i bästa fall men vinst? Knappast. Och de eventuella mål som kanske skulle trilla in för Sveriges räkning skulle definitivt inte komma från Zlatans sida, han som inte gjort mål för Sverige sen 2005, skulle han komma nu och rädda oss?

Det gjorde han. Han kom där, springande, och satte bollen i nätet bakom den grekiske målvakten, och förvåningen i hans blick efter att han insett att han gjort mål, att han gett Sverige ledningen, var underbar. Den förvånade minen byttes snart ut mot ett stort leende, och i glädjeyran såg han ut som Murtagh i en Sverigetröja, och jag älskade honom. Mannen som är Europas (världens?) bäst betalde fotbollsspelare, som ofta är småsur och lite divig, han som jag oftast tycker är väldigt överskattad, han räddade Sverige. Och nu älskar jag honom. Förlåt för att jag tvivlade.

Men inte var det slut där, för sen kom Petter Hansson! Han kom från ingenstans, och i tumultet framför målet fick han in bollen, och det var så fint. Han ser ut som Alfred i Emil i Lönneberga, så fint är det, och så kom han där och gjorde 2-0. Backen Alfred. Det var så fint, så himla fint. Jag minns första matchen han spelade i landslaget, hur ingenting stämde. Han gjorde allt fel och jag hatade honom, pressen hatade honom, alla hatade honom för att han kom där och förstörde. Men sen, den andra matchen han spelade, var det han som räddade Sverige, den blonde drängen från Emil i Lönneberga. Från den dagen har jag älskat honom.

Så fin match var det. Sverige är så himla fint, jag älskar att vara svensk. Zlatan och Petter var så himla fina, deras mål var så fina. Murtagh och Alfred, så himla fina.