28 Days Later / 28 Weeks Later

Cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp ensam på ett sjukhus i London. När han i en gammal tidning läser att hela staden har evakuerats inser han att han i den panik som rådit blivit glömd, och lämnad kvar, ensam - men det är bara vad han tror. Han upptäcker snabbt att det runtom i staden gömmer sig vad som en gång var vanliga människor, men som nu blivit oigenkännliga och endast drivs av sin blodtörst, och han tvingas fly för sitt liv.

Efter en incident i en kyrka flyr han genom staden, och räddas av en man och en kvinna. De förklarar för honom om en attack mot ett laboratorium, hur ett mycket smittsamt virus, det så kallade Rage Viruset, snabbt spridits genom staden, och hur det påverkar människorna; den smittade blir okänslig för smärta och har bara ett enda mål: att smitta eller döda alla osmittade. Eftersom viruset snabbt går ut i blodet och ger symptom sprider det sig som en löpeld genom staden, och alla som Jim någonsin känt är döda eller smittade. På 28 dagar har viruset spridit sig genom England, och dödat eller smittat mer eller mindre hela befolkningen. Jim måste, tillsammans med andra överlevande, rädda sig från det öde som drabbat så många andra, ett öde långt värre än döden.

-------------------

28 veckor har gått sedan det fruktansvärda Rage Viruset spred sig genom England. Amerikanska soldater förklarar England fritt från smitta, och saniteringsarbetet kan börja. En liten zon byggs upp i London, där återuppbyggnad ska äga rum och människor ska kunna börja om på nytt. Människor som flytt landet kan återvända och sakta börja leva sina liv igen.
Men smittan tar fart igen och smittar alla som i tron om att det varit säkert kommit tillbaka för att bygga upp sina liv igen, och återigen tvingas en liten grupp överlevande kämpa för sina liv. Ångesten och skräcken är svår att kämpa mot när till och med ens egna familj önskar en död.



Jag mindes 28 Days/Weeks Later som de läskigaste zombie-filmerna jag någonsin sett (fast tekniskt sett är de smittade inte riktiga zombies då zombies är levande döda, medans de smittade fortfarande lever - om än inte som människor), och blev därmed något besviken när jag inte blev det minsta skrämd av någon utav filmerna. Dock betyder inte det att jag tycker att de är dåliga - handlingen är ruskigt bra, filmerna är snyggt gjorda och skådespelarna är - med vissa undantag - duktiga. Det är spännande hela tiden och även om det aldrig blir direkt läskigt så finns det stunder då obehaget kryper sig på. Det kanske är så att skräckfilmer bara är läskiga första gången man ser dem, vilket nog stämmer överens med mina andra skräckfilmserfarenheter.

Men, med tanke på hur livrädd jag blev första gången jag såg filmerna, och att det är bra filmer överlag, så är det filmer jag rekommenderar, iaf om man älskar (eller hatar) zombies.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0