Hösten börjar komma på riktigt nu, jag sitter i min systers rum med en varm tjocktröja på mig men fryser likt förbannat ändå. Jag drömmer om varma, stickade tröjor från Lappland och Ryssland, mysiga halsdukar och varma vantar, men jag lär inte införskaffa något, det gör jag ju aldrig. Av de dryga åttatusen jag får från mitt sommarjobb kommer det mesta sparas, eventuellt blir det en systemkamera och då blir det inte mycket över till annat.

Musik och film är annars dit pengarna oftast går, i ett samhälle där dagens digitala robotmänniskor laddar ner allt de kommer åt är jag fortfarande old school och köper skivor av de band jag gillar, och filmer som jag tycker om (helt gammalmodig är jag visserligen inte, jag har sedan länge övergått från VHS till DVD, hah). Det kan tyckas onödigt att betala för något som så lätt kan införskaffas gratis, och jag använder mig inte längre av argumentet att jag vill bidra med pengar till de artister som genom film eller musik berör mig. Pengarna jag betalar när jag köper en skiva går till största delen till skivbolaget, och dem bryr jag mig inte det minsta om. Jag köper mina skivor istället för att ladda ner dem eftersom jag tycker om att ha något att ta på. Jag attraheras av tanken på att få hålla i skivan, öppna fodralet och bläddra i texthäftet. Känna doften av nytt, plast och papper, kunna rada upp mina skivor i en hylla och stolt visa upp min samling för alla som vill och inte vill se. Det är därför som jag med sorg ser på hur hela världen digitaliseras, och hur allt det jag vill kunna ta på försvinner och blir ettor och nollor i en dator. Materialist? Javisst!