Vi såg en scen ur filmen Djävulen Och Jag idag på spanskan, där huvudpersonen får önska sig vad han vill av djävulen. Han önskar att han var rik, mäktig och gift med tjejen han är kär i, och djävulen fixar detta åt honom. Han vaknar upp nästa morgon bredvid sin vackra fru i sitt vackra hus, möts av betjänter och allt är perfekt. Det vill säga, fram tills att han upptäcker varför han är rik och mäktig. Djävulen har gjort honom till en Colombiansk knarkkung och det får honom nästan dödad i slutet av scenen, och hans fru hatar honom över allt annat för vem sa att äktenskap innebär villkorslös kärlek från båda parter?

Jag drar slutsatsen att allt huvudpersonen ville var att vara lycklig, och i tron att pengar, makt och en vacker kvinna innebär lycka önskade han sig just det av djävulen. Vad jag stör mig på är att inte bara huvudpersonen i den här filmen, utan alla personer som i någon film eller bok någonsin får en eller två eller tre önskningar, alltid önskar att de vore rika och mäktiga eftersom de är övertygade om att pengar = lycka, och alltid går något snett. De blir aldrig lyckliga. Varför önskar aldrig någon bara att den vore lycklig? Varför måste de alltid ta den krångliga vägen för att bli lyckliga? Om de bara uttalade de magiska orden "jag önskar att jag vore lycklig" så behöver de inte pengar och saker för de skulle vara nöjda och glada med tillvaron de har.

Jag brukar ofta säga att pengar = lycka och jag är övertygad om att det är så, till viss del. Har man pengar kan man tillfredställa fler av de behov man har, men det innebär fortfarande inte att man automatiskt blir lycklig. Ju fler behov man tillfredställer desto fler behov får man.

Om jag fick chansen att önska mig vad jag ville så skulle jag utan tvekan önska att jag vore lycklig. Det vore kanske frestande att önska att jag såg ut på ett annat sätt, eller att jag hade mer pengar, att jag var en annan person, men det är ingen garanti för att jag skulle få vara lycklig, för att må bra. Och i slutändan är det det enda jag vill. Jag vill kunna må bra och vara nöjd med vad jag har, jag vill vara lycklig. Och oavsett hur jag ser ut eller hur mycket pengar jag har måste jag lyckas bli nöjd på ett annat sätt, för pengar och utseende skulle inte hjälpa mig långt. Det ligger djupare, under huden.

Men det funkar kanske inte så. Lycka är kanske bara ett påhitt av människor, för människor. Något att sträva efter, något att kämpa för. Så nära att man nästan kan ta på det, men alltid precis utom räckhåll. Jag vet inte.