Dag 15(?) med fluoxetin.
Jag har tappat räkningen. Men det spelar inte så stor roll. Jag vet inte riktigt hur de funkar ännu, kanske mår jag något bättre. För några dagar sen mådde jag sämre än på länge, men det är klart att dåliga dagar har ju alla, och dessutom ska tabletterna inte börja verka ordentligt förrän om 2-4 veckor. Så än så länge är det möjligt att det bara är placebo.
Det känns iaf som om mina humörsvängningar har minskat en hel del, det känns ganska stabilt om dagarna. Och det är skönt, för de "maniska" perioder jag haft har skrämt mig, och jag har inte känt igen mig själv.

Biverkningar har jag fått också, men inga jättefarliga. Har ibland svårt att sova, och vaknar alltid tidigt, tidigt på morgnarna utan att kunna somna om. De två sakerna har lett till att jag blivit okoncentrerad, fumlig och glömsk vilket reulterade i att jag missade en viktig deadline i skolan, men det var okej för jag pratade med läraren i fråga och efter att ha förklarat min situation med ny medicin så sa hon att det var okej, eftersom det ju inte är likt mig att missa en deadline. Andra biverkningar? Nej. Förutom att mina händer darrar en hel del.

Frukost: fiskleverolja, alvedon, levaxin och fluoxetin. Cocktail. 

Huvudvärk har jag haft nästan konstant i någon vecka. Det beror alltså inte på mina antidepressiva. Galet trött är jag också, och det har jag ju alltid varit. Eller så länge jag kan minnas. Det känns så hemskt, när jag sitter hos min psykolog och fyller i blanketter om depression och social fobi, och läser en fråga: "Har du känt dig tröttare än vanligt?" "Har du känt dig mer nedstämd än vanligt?". Jag säger till henne "jag vet inte vad jag ska svara på de här frågorna. Nedstämd och trött är som vanligt för mig. Jag minns inte hur det känns att må bra.". Det känns svårt när jag säger sånt, och vet att det är sant. Så himla svårt. Men det går ju framåt iaf, kanske inte uppåt, men framåt. Jag rör mig nu istället för att stå stilla, saker händer, och det är därför som jag pliktskyldigt sväljer mina fluoxetin och varje kväll skriver ner hur jag mått under dagen, och sätter ord på saker som tidigare bara varit abstrakta känslor. Allt är bättre än att vara stillastående.

Dag 1 med fluoxetin. Den första tabletten tog jag igår kväll, och imorse nummer två så nu är det ute i kroppen och bör börja verka. Även om jag psykiskt inte lär känna någon skillnad förrän om två veckor så har ju fluoxetin bieffekter. Hon som skrev ut det till mig sa att det knappt hade några bieffekter alls, eventuellt huvudvärk och lite illamående, men på bipacksedeln finns det en lång lista på möjliga bieffekter, och jag får väl se om jag drabbas av några.
På tunnelbanan kände jag mig galet förvirrad och tankspridd, och nästan avskild från min egna kropp, men det kan ha berott på annat. Dock har jag hela dagen haft svårt att andas ordentligt, varje gång jag drar ett djupt andetag hugger det till i hjärtat. Men jag tror inte att det är så farligt, jag andas försiktigt så går det bra.

Fluoxetin. Så heter min nya bästa vän. Kanske mer känd som Prozac. Jag kommer må sämre till en början, men sen ska det bli bra. Efter två veckor säger de att man mår som värst, och det känns inte så tryggt med tanke på att jag den veckan ska ha muntlig redovisning inför klassen. Men i det långa loppet ska det ju gå bra. De här tabletterna ska hjälpa mig att orka ta tag i mig själv, hjälpa mig upp igen. Jag har glömt hur det känns att må bra på heltid, men nu kommer det kanske komma tillbaka.

Jag är medveten om att jag inte är särskilt rolig. Jag är töntig, inte unik på något sätt och jag är inte snygg. Jag är grå och tråkig, smälter pefekt in i den gråa massan. Min blyghet, mitt sociala handikapp, leder folk till att tro att jag är tråkig, vilket stämmer till viss del, men inte helt. Jag är inte den person du skulle välja att ha som vän, men ibland så funkar det inte så. Ibland trycks nya människor upp i ansiktet på dig utan att du själv valt det, och dessa människor kan komma att bli dina närmaste vänner.
Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, brister har jag gott om, men faktiskt, även jag har goda sidor, bra kvalitéer. Det är väl dessa kvalitéer som gör att folk stannar, att de fortsätter vara mina vänner, trots att jag inte är rolig, snygg eller unik.
Jag är så oändligt tacksam över att det faktiskt finns folk som stannar, som kanske faktiskt tycker om mig, trots mina brister. Samtidigt förstår jag de som inte vill, inte orkar mer. De som inte klarar av mina brister är bara mänskliga, och jag förstår dem när de går. Jag förstår, men det gör fortfarande ont. Det gör ont när en person som du tror är din vän inte längre vill vara just det. Han går iväg, lämnar dig ensam kvar med sår i själen men du kan inte skrika på honom, du kan inte vara arg och hata honom för du förstår. Du skulle också lämna dig om du kunde.

Häromdagen sa en kompis upp kontakten med mig. Vi var ganska nära varandra ett tag, men han försvann någon annanstans. Vi höll fortfarande kontakten och sågs då och då, men nu bestämde han sig för att bryta. Jag vet inte ens vad jag gjorde för fel. Jag antar att jag inte passar in i hans nya liv. Diss of the year, eller nåt.

Trots att mornarna ofta är jobbiga som satan med ångest och vill inte vill inte vill inte så finns det fördelar med att gå upp fem på morgonen; klockan tio varje kväll slocknar jag som ett ljus mer eller mindre samma sekund som jag lägger huvudet på kudden, och sover drömlöst natt efter natt utan att vakna förrän alarmet på mobilen ringer.

Jag läste någonstans att någon föredrog mardrömmar framför bra drömmar eftersom man efter en mardröm känner sig glad över att vakna upp till verkligheten medans man efter en bra dröm bara blir ledsen över att den inte är sann. Det ligger nåt i det, men jag föredrar ändå bra drömmar. Jag lever i mina drömmar och dagdrömmer så fort jag kan, för mina drömmar är så mycket bättre än verkligheten.

Lycka är att inte vilja drömma för att verkligheten är bättre än drömmarna.

Jag kom att tänka på vad min skolkurator sa en gång efter att jag öppnat upp och låtit allt rinna ut med tårarna.
Hon sa att jag verkade vara väldigt arg, och att jag verkade ha väldigt mycket ilska uppbyggt inom mig.

Jag vill inte vara en arg människa.

Jag vet inte hur jag mår. Jag vet inte om jag mår bra, eller om jag mår dåligt. Det är så svårt att säga hur man mår när man ena stunden är så lycklig att man bara vill skratta, dansa, och aldrig sluta le, medans man i nästa stund känner hur all energi försvunnit och allt som finns kvar är ångest, panik och tårar, och mantran om att det blir bättre, det fixar sig. Det gör det ju alltid.

Men okej, kanske inte bra, men bättre då? Mår jag bättre nu än för ett år sen, två år sen? Jag brukade tycka att allt, verkligen allt, var helt kolsvart. Världen var helt åt helvete, människorna kunde gå och dö och framtiden... Ja, vilken framtid? Jag såg ingen framtid, det handlade om att leva för stunden, för såg jag längre fram än så såg jag bara svart och det sänkte mig ännu mer.

Jag har fortfarande kvar tankarna, jag tycker, då och då, att världen och människor i allmänhet är helt störda, och jag är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. När vet jag inte, men någon gång. Vad som skiljer mig nu från då är att jag har drömmar. Oseriösa drömmar; gifta mig med en rockstjärna, bo i ett slott i Frankrike, erövra världen, men också seriösa drömmar; jag vill lära mig ryska, kinesiska och franska, jag vill bli tolk åt svenska försvaret, jag vill resa runt i Europa, USA, Asien, jag vill tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna bosätta mig i mitt lilla hus i södra England. jag vill bli lycklig.

Betyder det att jag mår bättre nu? Innebär mina drömmar att allt kanske inte är lika hopplöst som det en gång var? Jag vill säga ja, men jag kan inte, för jag vet inte. Det svåra, det jobbiga överskuggar fortfarande mina drömmar, och varje dag frågar jag mig om det är värt det, om de bra sakerna faktiskt väger upp de dåliga sakerna. Och det skrämmer mig att jag inte vet. Jag vet inte om det är värt det.

All the worlds a stage
I existed because I dreamed
And well, I dream no more
I've given up on the entire human race

Det är så svårt, minsta beslut som ska fattas känns lika omöjligt som att räkna ut en andragradsekvation och vad jag än beslutar mig för resulterar det i ångest. Det blir till att stanna hemma idag, trots att det är fint väder, för tanken på att åka till Långholmen känns bara fel. Allt har känts fel på senaste tiden. Stanna hemma är fel, gå ut är fel. Min familj, mina vänner, världen, allt jag gör är fel. Jag är fel.

Jag ska ta och titta på A Knight's Tale med underbara Heath Ledger nu, eller eventuellt Little Miss Sunshine som faktiskt alltid lyckas få mig att må lite bättre, hur illa allt än känns. Och kanske ska jag trycka i mig lite mat, men sånt känns också svårt, och fel. Det är för varmt för att äta. Värmen, som visserligen inte är lika jobbig som den var i fredags, ger mig huvudvärk och gör mig smått illamående, trots att jag sitter i avklippta jeansshorts och min nya tisha från Urban Outfitters bredvid ett öppet fönster som förgäves försöker locka in en liten vindfläkt. Det är varmare i Sverige än vid Medelhavet nu. Herregud, vart är världen på väg?

Hade tema-dag idag, NV-ettorna och NV-tvåorna åkte till Tanto och spelade brännboll, åt och solade. Det är vid sånna här tillfällen jag verkligen inser hur socialt retarderad jag faktiskt är. Socially awkward, verbally challenged. Jag fattar inte varför det går så lätt för andra, men så svårt för mig. Det är jobbigt, men har man levt med det hela livet vänjer man sig efter ett tag, till viss del. Men man slutar aldrig hata det.

Vi såg en scen ur filmen Djävulen Och Jag idag på spanskan, där huvudpersonen får önska sig vad han vill av djävulen. Han önskar att han var rik, mäktig och gift med tjejen han är kär i, och djävulen fixar detta åt honom. Han vaknar upp nästa morgon bredvid sin vackra fru i sitt vackra hus, möts av betjänter och allt är perfekt. Det vill säga, fram tills att han upptäcker varför han är rik och mäktig. Djävulen har gjort honom till en Colombiansk knarkkung och det får honom nästan dödad i slutet av scenen, och hans fru hatar honom över allt annat för vem sa att äktenskap innebär villkorslös kärlek från båda parter?

Jag drar slutsatsen att allt huvudpersonen ville var att vara lycklig, och i tron att pengar, makt och en vacker kvinna innebär lycka önskade han sig just det av djävulen. Vad jag stör mig på är att inte bara huvudpersonen i den här filmen, utan alla personer som i någon film eller bok någonsin får en eller två eller tre önskningar, alltid önskar att de vore rika och mäktiga eftersom de är övertygade om att pengar = lycka, och alltid går något snett. De blir aldrig lyckliga. Varför önskar aldrig någon bara att den vore lycklig? Varför måste de alltid ta den krångliga vägen för att bli lyckliga? Om de bara uttalade de magiska orden "jag önskar att jag vore lycklig" så behöver de inte pengar och saker för de skulle vara nöjda och glada med tillvaron de har.

Jag brukar ofta säga att pengar = lycka och jag är övertygad om att det är så, till viss del. Har man pengar kan man tillfredställa fler av de behov man har, men det innebär fortfarande inte att man automatiskt blir lycklig. Ju fler behov man tillfredställer desto fler behov får man.

Om jag fick chansen att önska mig vad jag ville så skulle jag utan tvekan önska att jag vore lycklig. Det vore kanske frestande att önska att jag såg ut på ett annat sätt, eller att jag hade mer pengar, att jag var en annan person, men det är ingen garanti för att jag skulle få vara lycklig, för att må bra. Och i slutändan är det det enda jag vill. Jag vill kunna må bra och vara nöjd med vad jag har, jag vill vara lycklig. Och oavsett hur jag ser ut eller hur mycket pengar jag har måste jag lyckas bli nöjd på ett annat sätt, för pengar och utseende skulle inte hjälpa mig långt. Det ligger djupare, under huden.

Men det funkar kanske inte så. Lycka är kanske bara ett påhitt av människor, för människor. Något att sträva efter, något att kämpa för. Så nära att man nästan kan ta på det, men alltid precis utom räckhåll. Jag vet inte.

Vi är alla bulimiker. Det finns nog inte många som har ett normalt förhållande till mat,  alla är psykiskt sjuka på ett eller annat sätt. Kör ner anti-depressiva i halsen på'na, vi behandlar symptomen istället för att ta tag i själva orsaken för det kräver för mycket tid och resurser, tid som tar slut och resurser som inte finns. Psykvården i Sverige är ett skämt.

Ni säger alla att BUP suger, men låt mig se det med egna ögon och lära av mina egna misstag, snälla? Jag är så trött på att allting idag går ut på att skydda och förebygga. Verkligheten förvrängs och förskönas för barnen för att de inte ska få mardrömmar, men vem tröstar 12-åringen som gråtandes vaknar upp mitt i natten för att han eller hon dagen innan fått en skymt av verkligheten? Den skiljer sig så mycket från den verklighet som målas upp av vuxna, och det gör så ont när den vackra fasaden krossas av samhällets brister. Jag har fortfarande svårt att acceptera att mina föräldrar bara är människor, att de inte är odödliga och perfekta. De var mina hjältar, precis som de flesta föräldrar någon gång är sina barns hjältar, men det gick sönder. Jag minns inte när, eller hur, jag minns bara att det gjorde ont, och att det nu är så fruktansvärt trasigt.

På tisdag (29/4) har mamma bokat tid hos doktorn. 07:30 (helvete också, jag som är ledig hela den veckan) ska jag sitta där och berätta allt om mitt magont och hur jag mår inför doktorn och mamma. Nån gång är hon väl tvungen att få reda på att jag inte mår bra.
Dock ogillar jag vår husläkare av ett antal anledningar, men jag får inte vara kräsen nu. När hjälp finns att få tar man den, och nu ska magontet fan bort. Varje morgon i tre års tid har jag vaknat upp  på morgonen och haft ont i magen. Frukost gör mig illamående, men det går över efter nån timme. Vissa dagar smärtar det inte bara på morgonen utan även under dagen och illamåendet håller i sig hela dagen. Men nu ska det bort. Jag hoppas bara att det inte blir alltför jobbigt och känslosamt.