El Orfanato (Barnhemmet) är en spansk skräckfilm som blivit mycket väl mottagen av såväl kritiker som publik, recensionerna har varit fyllda med lovord, så mina förväntningar på filmen var höga.


Laura flyttar med sin man Carlos och sonen Simon till ett gammalt hus vid havet, ett hus som tidigare varit ett barnhem där hon spenderade en del av sin barndom. Laura och Carlos planerar att i huset starta en liten skola för barn med olika handikapp och svårigheter. Allt är bra i början, de låtsasvänner som Simon lekt med under en tid avfärdas av föräldrarna som fantasifoster som fötts ur pojkens avskildhet från andra barn, och de antar att han när han väl får börja leka med jämnåriga kamrater kommer glömma bort sina låtsasvänner.
Men när Simon, under en fest för att välkomna de nya barnen till skolan, försvinner inser Laura snart att låtsasvännerna kanske inte är så harmlösa som hon först trott, och att de bär en del av ansvaret till Simons försvinnande. I kampen om att hitta Simon måste Laura leka med Simons vänner, och allt eftersom leken pågår avslöjas fruktansvärda hemligheter om det hus som hon som barn varit så lycklig i.

Alla de förväntningar jag hade på filmen blev uppfyllda, och till och med överträffade. Jag satt som på nålar och hade gåshud genom hela filmen, och i minst halva filmen satt jag med knäna uppdragna mot bröstet och gömde ansiktet i händerna medans jag försiktigt kikade mellan fingrarna och uppmärksammade minsta lilla ljud. Men trots mina försiktighetsåtgärder hoppade jag högt ett antal gånger, pulsen ökade och spänningen var ibland så olidlig att det blev plågsamt.
El Orfanato är en skräckfilm i en klass i sig, och skiljer sig från de andra skräckfilmer som görs idag på flera punkter;
för det första är den spansk, och filmer i allmänhet som inte är amerikanska eller brittiska brukar ha en djupare och mer välgjord handling.
För det andra ligger fokus inte på våld och blodutgjutelse, handlingen är mer spökhistorielik än den är i filmer som t ex Saw, där allt egentligen går ut på att göra publiken så äcklad som möjligt.
Och för det tredje så lyckas filmen göra mig totalt vettskrämd - något som säger mycket om hur väl regissören lyckats med att skapa skräckstämning, då jag sällan eller aldrig blir ordentligt skrämd av skräckfilmer.

Något jag också lade märke till, och som blev uppmärksammat i en recension på moviezine.se, är förtexterna. De är visuellt grymt snygga och jag kunde inte låta bli att beundra dem när de i början av filmen bläddrades förbi. Bara lite kuriosa sådär.


Slutbetyg på filmen blir högt - riktigt högt. Jag skulle nog våga påstå att El Orfanato är den läskigaste skräckfilmen jag har sett - någonsin. Som jag nämnde längre upp i texten satt jag på helspänn genom hela filmen, den var riktigt obehaglig och gav mig precis den kick som jag förväntar mig att få av en skräckfilm. Och oväntade vändningar är ju aldrig fel, det bidrar bara till obehaget och höjer kvalitén på filmen. Biobiljetten var väl spenderade pengar med andra ord.