The Mist, baserad på skräckmästaren Stephen Kings kortroman med samma namn, handlar om... Dimma. Oh, spooky, är det lätt att tänka lite ironiskt, men dimman är läskig. Den är så tjock och vit att du inte ser mer än ett par meter framför dig, och i dimman gömmer sig något som dödar allt som ger sig ut i det vita.

Efter en våldsam höststorm beger sig David Drayton med sin son och granne in till den lilla stadens mataffär, men innan  de hunnit betala för sina varor väller tjock, vit dimma in över parkeringen och en blödande man kommer inspringande i panik och berättar hur något i dimman förde bort hans vän. Skärrade vänder människorna i affären blickarna ut mot parkeringen, utan att kunna se något annat än dimman som nu lagt sig som ett tjockt täcke över staden.
Var kommer dimman ifrån? Vad är den gjord av? Frågorna är många bland de instängda människorna, tills Drayton tillsammans med butiksbiträdet Ollie upptäcker att något faktiskt gömmer sig i dimman. Och inte nog med det, detta något är livsfarligt, blodtörstigt och dödar allt som kommer i dess väg.

Mina förhoppningar var väl inte skyhöga när jag klev in i biosalongen eftersom jag är inte överdrivet förtjust i filmer baserade på Stephen King-romaner, men trots att filmen skriker Stephen King lång väg så blev jag glatt överraskad. Spänningen trappas upp på ett snyggt sätt, specialeffekterna är snygga, och skildringen av människorna är riktigt, riktigt bra. Människor må vara de intelligentaste djuren på jorden, men lås in dem med varandra och låt stress, skräck och panik flöda så byts de civiliserade människorna ut mot primitiva djur och överlevnadsinstinkterna tar över. När skräcken har fått ett grepp om dig så omfamnar du den lösning som erbjuds, även om den innebär att brutalt offra den syndabock som felaktigt utsetts till kaosets orsak.

Filmen är inte bara en skräckfilm, den är också en skildring av människan när hon är som värst. Skräck, panik, ilska och ångest avlöser varandra och i slutet tar filmen en oväntad vändning som jag absolut inte förväntat mig, men som gav filmen ett ännu högre betyg i mina ögon. Oavsett om man är ett inbitet Stephen King-fan, eller om man som jag har svårt för hans verk, så är den här filmen sevärd.