Efter att ha letat som en galning på internet, blivit lurad på tradera och allvarligt funderat på att köpa stöldgods så har jag äntligen en Nikon D80 att kalla min. Kameradoktorn hade ett paketerbjudande på 7990 kr där de förutom kamerahuset även kastade med två objektiv (Nikkor 18-55 mm och 55-200 mm), ett minneskort på 2 GB, kameraväska och en tvåtimmarskurs hos Nikon där de går igenom kamerans funktioner grundligt. Dessutom har jag ett års garanti, rengöring av kameran där de även kollar att allt är som det ska som jag kan utnyttja en gång om året i tre års tid, och möjligheten att när jag vill kunna droppa in i butiken och fråga vad jag vill om foto och kameror, tips och trix, specialerbjudanden osv. Allt som allt har jag väl sparat in sisådär 5000 riksdaler. Och det är ju alltid fint.

This is truly epic.

Frukost: fiskleverolja, alvedon, levaxin och fluoxetin. Cocktail. 

Huvudvärk har jag haft nästan konstant i någon vecka. Det beror alltså inte på mina antidepressiva. Galet trött är jag också, och det har jag ju alltid varit. Eller så länge jag kan minnas. Det känns så hemskt, när jag sitter hos min psykolog och fyller i blanketter om depression och social fobi, och läser en fråga: "Har du känt dig tröttare än vanligt?" "Har du känt dig mer nedstämd än vanligt?". Jag säger till henne "jag vet inte vad jag ska svara på de här frågorna. Nedstämd och trött är som vanligt för mig. Jag minns inte hur det känns att må bra.". Det känns svårt när jag säger sånt, och vet att det är sant. Så himla svårt. Men det går ju framåt iaf, kanske inte uppåt, men framåt. Jag rör mig nu istället för att stå stilla, saker händer, och det är därför som jag pliktskyldigt sväljer mina fluoxetin och varje kväll skriver ner hur jag mått under dagen, och sätter ord på saker som tidigare bara varit abstrakta känslor. Allt är bättre än att vara stillastående.

Dag 1 med fluoxetin. Den första tabletten tog jag igår kväll, och imorse nummer två så nu är det ute i kroppen och bör börja verka. Även om jag psykiskt inte lär känna någon skillnad förrän om två veckor så har ju fluoxetin bieffekter. Hon som skrev ut det till mig sa att det knappt hade några bieffekter alls, eventuellt huvudvärk och lite illamående, men på bipacksedeln finns det en lång lista på möjliga bieffekter, och jag får väl se om jag drabbas av några.
På tunnelbanan kände jag mig galet förvirrad och tankspridd, och nästan avskild från min egna kropp, men det kan ha berott på annat. Dock har jag hela dagen haft svårt att andas ordentligt, varje gång jag drar ett djupt andetag hugger det till i hjärtat. Men jag tror inte att det är så farligt, jag andas försiktigt så går det bra.

Fluoxetin. Så heter min nya bästa vän. Kanske mer känd som Prozac. Jag kommer må sämre till en början, men sen ska det bli bra. Efter två veckor säger de att man mår som värst, och det känns inte så tryggt med tanke på att jag den veckan ska ha muntlig redovisning inför klassen. Men i det långa loppet ska det ju gå bra. De här tabletterna ska hjälpa mig att orka ta tag i mig själv, hjälpa mig upp igen. Jag har glömt hur det känns att må bra på heltid, men nu kommer det kanske komma tillbaka.

"Benke köper ludd på ica maxi"

Det där kan ni ju skriva in i ett nytt sms med T9 påslaget. Läs och förundras över the magic of T9! Ett gott skratt förlänger ju livet också.
Att varken orden spindel eller apelsin finns att hitta i T9's utmärkta ordlista men den däremot kan stava till både dubbelfitta och negerhora kan ju diskuteras. Jag tycker bara att det är roligt. De som sitter och utvecklar sånna här saker måste ju också få ha lite roligt liksom. Man måste inte alltid vara PK!

Fysikprovet gick förvånadsvärt bra, jag tror att jag lyckades fixa till mig ett fint VG iaf, och det räcker gott och väl för mig. Annars har dagen varit helt okej, bortsett från en idiotsom frågade mig om jag visste vad hyfs var efter att ha sagt åt mig att inte bita på naglarna. Ja, vet du? frågade jag honom då. Jag bet inte ens på naglarna, har inte gjort det sen jag var kanske åtta år. Idioti alltså.

Jag känner mig allmänt ganska nere, och borde sitta och plugga fysik just nu eftersom jag har prov imorrn. Lite ska jag i alla fall förbereda mig, ska lägga ner lite ny musik på iPoden som jag kan lyssna på under provet; Sigur Rós, Atreyu, Circa Survive, Emarosa, HORSE The Band och eventuellt lite Broder Daniel. Hardcore, post-hardcore och nintendocore ungefär. Intresseklubben antecknar.

Jag är medveten om att jag inte är särskilt rolig. Jag är töntig, inte unik på något sätt och jag är inte snygg. Jag är grå och tråkig, smälter pefekt in i den gråa massan. Min blyghet, mitt sociala handikapp, leder folk till att tro att jag är tråkig, vilket stämmer till viss del, men inte helt. Jag är inte den person du skulle välja att ha som vän, men ibland så funkar det inte så. Ibland trycks nya människor upp i ansiktet på dig utan att du själv valt det, och dessa människor kan komma att bli dina närmaste vänner.
Jag vet att jag är långt ifrån perfekt, brister har jag gott om, men faktiskt, även jag har goda sidor, bra kvalitéer. Det är väl dessa kvalitéer som gör att folk stannar, att de fortsätter vara mina vänner, trots att jag inte är rolig, snygg eller unik.
Jag är så oändligt tacksam över att det faktiskt finns folk som stannar, som kanske faktiskt tycker om mig, trots mina brister. Samtidigt förstår jag de som inte vill, inte orkar mer. De som inte klarar av mina brister är bara mänskliga, och jag förstår dem när de går. Jag förstår, men det gör fortfarande ont. Det gör ont när en person som du tror är din vän inte längre vill vara just det. Han går iväg, lämnar dig ensam kvar med sår i själen men du kan inte skrika på honom, du kan inte vara arg och hata honom för du förstår. Du skulle också lämna dig om du kunde.

Häromdagen sa en kompis upp kontakten med mig. Vi var ganska nära varandra ett tag, men han försvann någon annanstans. Vi höll fortfarande kontakten och sågs då och då, men nu bestämde han sig för att bryta. Jag vet inte ens vad jag gjorde för fel. Jag antar att jag inte passar in i hans nya liv. Diss of the year, eller nåt.